Att debattera är inte bara lönlöst utan en sorglig spektakel. Där. Kort och gott. Är ni kvar?
Ok. Jag berättar lite mer, då.
I boken Don’t Talk About Politics av den politiska teoretikern Sarah Stein Lubrano ställs en obekväm men nödvändig fråga: vad händer egentligen med oss – och med demokratin – när politik allt mer reduceras till debatt, kommentarer och “åsiktsutbyte” på nätet?
Vi lever i en tid där politiskt engagemang ofta ser ut som att titta på videor där någon “äger” sin motståndare, skriva arga inlägg, eller dela klipp som bekräftar det vi redan tycker. Det känns aktivt. Det känns engagerat. Men enligt Lubrano är detta i själva verket en form av politisk passivitet – ett skådespel som ersätter verklig handling.
Myten om idéernas marknadsplats
En central tanke i boken är kritiken av den så kallade “idéernas marknadsplats” – föreställningen att om bara alla idéer får cirkulera fritt, så kommer de bästa och mest rationella att vinna (Också som en sidoanteckning, klart att det är en marknadsplats, vi lever trots allt i ett kapitalistiskt samhälle där allting kan bli lönsam). Problemet är att människor sällan ändrar uppfattning genom debatt. Istället söker vi bekräftelse på det vi redan tror, och debatter blir till underhållning snarare än verktyg för förändring.
Politiken i ett kapitalistiskt samhälle reduceras till konsumtion: vi väljer åsikter ungefär som produkter. Men till skillnad från ett köp i en webbutik förändrar detta sällan något i världen utanför skärmen.
När ilska blir en affärsmodell
Lubrano visar också hur debattkulturen är djupt sammanflätad med ekonomiska intressen. Konflikt, ilska och upprördhet genererar klick, visningar och data – vilket i sin tur genererar pengar. Plattformar belönar det som väcker starka känslor, inte det som bygger förståelse eller gemenskap. Meta har nu hur många gånger som helst blivit avslöjat för att tjäna miljoner om inte miljarder på att tillåta bedrägeri-annonser och falska nyheter.
Resultatet blir en kultur där människor hålls fast i ett ständigt reaktivt tillstånd: alltid arga, alltid engagerade, men sällan handlande. Det politiska samtalet blir ett självspelande piano – högljutt, intensivt, men utan rörelse framåt. Människor och rörelser, särskilt dem som ska göra eller bygga upp motstånd mot kapitalism blir de facto zombies.
Ensamhetens politik
En av bokens mest kraftfulla poänger är kopplingen mellan politisk debattkultur och social isolering. Allt fler lever utan starka gemenskaper, stabila relationer eller sammanhang där de känner sig sedda. Denna ensamhet är inte bara smärtsam – den påverkar också hur våra hjärnor fungerar.
Forskning visar att långvarig isolering försämrar vår förmåga till känsloreglering, empati, minne och resonemang. Ensamma människor blir mer reaktiva, mer misstänksamma och mer benägna att tolka världen genom konflikt. Det är ingen slump att just denna grupp ofta dras till aggressiva former av politiskt innehåll.
Särskilt drabbade är människor med sämre ekonomiska förutsättningar. Fattigdom och ensamhet förstärker varandra, vilket gör vissa grupper extra sårbara för den typ av politisk kultur som bygger på ilska, fiendebilder och ständig kamp.
När allt blir värt att debattera
Lubrano riktar också skarp kritik mot hur debattformatet i sig kan legitimera farliga idéer. När alla ståndpunkter presenteras som “två sidor” i en debatt, riskerar extrema, ovetenskapliga eller djupt omoraliska positioner att framstå som rimliga alternativ. Detta har vi sett genom åren i svensk media, där de mest absurda människor får ösa ur sig de mest absurda och extremistiska åsikter som helst, inte för att de kan ha något vettigt att säga eller inte för att de har någon form av expertis i ämnet, men enbart för att man har en falsk förutfattad idé om att det måste nödvändigtvis finnas en person av motsatta åsikt på plats, annars är det inte riktig journalistik.
Det var så vår Public service bland andra medier normaliserade avhumanisering av flyktingarnas människovärde. Jimmie Åkesson, Björn Söder och Richard Jomshof var ständigt inbjudna för att uttala sig i prime time, bara för att erbjuda ”den andra sida”.
I denna logik blir till och med frågan om grundläggande mänskliga rättigheter något som ska “vägas” mellan två perspektiv. Det skapar en falsk balans, där mittenpositionen framstår som förnuftig – även när den i själva verket är moraliskt tom.
Förklaring räcker inte – handling krävs
Boken utmanar också en vanlig idé inom progressiva kretsar: att om vi bara förklarar förtryck, orättvisor och maktstrukturer tillräckligt väl, så kommer människor att vilja förändra dem. Vilken som helst person som har debatterat på valfri kommentarsfält vet för ett faktum att detta är inte sant. Kunskap leder inte automatiskt till handling.
Här knyter Lubrano an till tänkare som Karl Marx och Søren Kierkegaard, som båda menade att tänkande endast är meningsfullt om det leder till beslut och handling. Reflektion utan handling riskerar att bli en bekväm ersättning för förändring – en plats där vi kan känna oss moraliskt rättfärdiga utan att riskera något. Därför vill de stora kapitalisterna gärna att du fortsätter att engagera dig i lönlösa debatter online. Javisst blir de snuskigt rika på det, som förklarat tidigare, men det leder även till att människor och rörelser inte längre har kraft att agera och bygga upp en förändring.
Politik som relation, inte reaktion
Mot denna bakgrund formulerar Lubrano en alternativ syn på politik: politik är inte i första hand något vi pratar om, utan något vi gör – tillsammans med andra. Verklig politisk förändring växer ur handling, relationer, organisering och gemenskap.
Att engagera sig i lokala rörelser, bostadsfrågor, arbetsplatsorganisering eller protester handlar inte bara om att “påverka beslutsfattare”. Det handlar om att forma oss själva – vår förståelse, vår empati och vår politiska identitet – genom gemensam handling.
Studier visar dessutom att människor som deltar i sociala rörelser ofta mår bättre, har högre självkänsla och upplever större mening än de som inte gör det. Det står i skarp kontrast till debattkulturen, som ofta lämnar människor mer arga, mer ensamma och mer uppgivna.
En ny politisk kultur
Avslutningsvis riktar Lubrano en uppmaning till både medieskapare och publik: vi behöver en politisk kultur som inte bygger på konflikt, förenkling och fiendebilder, utan på omdöme, relationer och ansvar.
Det handlar inte om att sluta bry sig om idéer. Tvärtom. Idéer är viktiga. Men de får sin betydelse först när de omsätts i handling och levs i relation till andra människor.
Att älska idéer är inte bara att prata om dem – det är att leva dem, tillsammans.
Så, save your breath! Visa handling istället för slösa bort år av ditt värdefulla liv att debattera. Handling är det enda som kan tillbringa en förändring i ett samhälle. Inte underhåll vi kan konsumera på kapitalistiska plattformar.
Genom handling bygger vi en bättre värld. En bättre värld är möjlig!
Donera en slant för att hjälpa mig att betala driftkostnader och få mer tid att skriva
